isa o.

Vem fan kom på det uttrycket? Det är urdåligt. Iallafall så har det blivit massa piano för mig sedan jag såg Phantom of the Opera, från 2004. En riktig höjdarfilm som ALLA borde se. Den var verkligen vacker. Och musiken är hejdundrande bra. Konstigt egentligen hur en film kan ta fram så många känslor från inombordsdjupet! Jag vet inte vad det är med mig, men det verkar som min feminina sida (tro mig, den finns därinne) bryter sig fram när jag kollar på filmer. Ofta lagom olyckliga sådana. Till exempel den här då och Braveheart. Efter den är jag alltid totalt utmattad och rödögd eftersom den är så väldans bra. Min förkärlek till Skottland kan ha något att göra med mitt känsloflöde i det fallet... Iallafall så känner jag mig som en mespropp! Hur är detta möjligt? Det är ju jag som är Isa - kvinnlig kropp, manlig hjärna. Men, den som någon dag får se Braveheart med mig kan skatta sig lycklig för då är jag i mitt allra sårbaraste tillstånd. Nu vet ni.