isa o.

Idag på jobbet så upptäckte jag att det finns ännu en skurbil på jobbet (ve och fasa!). Mannen som körde denna var klädd i svart, hade skägg och röda hörselskydd, som djävulen själv! Anledningen till att jag skriver om min nya upptäckt är simpel; Mimmi och jag har en liten hang-up på skurbilar, dessa otroliga, gråa och alldeles underbara elbilar som går i precis lagom hastighet. Men ack, de är farliga! Mimmi och jag håller på med en Pågendokumentär, och när vi var som bäst igång (vi satt båda två i skurbilen) gjorde Mimmi en fatal vänstersväng (man kan bara trilla ur på högersidan) varpå Mimmi faller ut ur skurbilen, iväg en bra bit, kanske en hel meter, och nästan skadade sig på en vägg. Jag satt tryggt på bilens vänstersida och riskerade därmed ingen urtrillning eftersom den är uppbyggd som ett liggande U (man stiger in på högersidan och där finns ingen dörr). Det fantastiska med den andre skurbilen är att man kan äntra den från båda håll, som ett amfibiehermafroditiskt elfordon! Om det nu finns sådana. Det betyder ju att även jag kan falla nästan gång.. Ush, så ohyggligt!!

Jag har för första gången jobbat natt! Det var riktigt skönt. Fullt upp hela tiden och ingen städning alls. Hoppas vi får göra det igen, Mimmi och jag. Jag åt nästan inget. Väldigt konstigt! På dagen äter jag lunch, middag och minst två fikor. Men jag fick nästan tvinga i mig middagen faktiskt. Kroppen blev lite konstig. Kände mig grymt bakis när jag vaknade! En huvudvärkstablett senare blev det bra och Isa blev lycklig.

Efter det gick jag med hunden till Sjöbo och handlade massa mat. Det var väldigt tungt att gå hem med... När vi passerade busshållsplatsen vid idrottsplatsen stog en jättekonstig man där. På rollerblades som var coolt för typ åtta år sedan när man gick på mellanstadiet.

-fin hund
-tack (heeeejdååååå)
-bor du i sjöbo?
-nej utanför (typ timbuktu)
-är du här ofta?
-neeeeej... nästan aldrig faktiskt (jag smyger runt i kloakerna...)
-aah, synd... kan vi inte träffas?
-neej, det går nog inte (veeeerkligen inte)
-har du pojkvän?
-jaaaa... (typ fyra.... not)
-men kan jag inte få ditt nummer?
-nej, alltså jag har ju faktiskt pojkvän (in my dreams)
-vad heter du?
-eeh... linda (fiskminne)
-jaja... men kan vi inte träffas då?
-neeej, nu måste jag gå (aaaaaaaaaaah)

Varpå jag snabbt flyr med hunden.

I onsdags blev jag jagad av en fladdermys. Det kändes konstigt och var mycket läskigt. Jag satt oskuldsfullt framför datorn och helt plötsligt kommer något flygande i 300km/h. Det varläskigt. Trodde att den skulle flyga in i håret och äta upp mig. -men det gjorde den inte... Ush, jag är så skraj för flygande saker.

Idag har jag för första gången på jobbet känt att jag "bara" är sommarjobbare. Blä. Vi kom som vanligt till jobbet vid klockan åtta, fittade för fajitas. Och bröd. Sakta går vi fram till våra fellow coworkers och säger vänligt; "Åååh, vilken vacker dag! Säg vill ni ej ta rast?" Eller något liknande iallafall. Varpå en av dem jag inte gillar från en annan linje riktigt rycker tag i Mimmi och mig from behind (det är inte alltid ett nöje att bli tagen bakifrån) och säger; "Jag har ett viktigt jobb till er!". Jaha, tänker man ju då... Så trevligt, då får vi ju faktiskt göra något.

-Ni kan diska oljedunkarna.

Två stycken fucking jävla maskinoljedunkar på typ tio liter var som blir lika oljiga varje gång man fyller på dem. WHY? Onödigt att göra sådana grejer när det är körning och man kan jobba med det man är anställd som. Det vill säga, inte maskinoljedunkdiskare.

Inte nog med detta. Efter en halvtimme eller så vinkar hon maniskt på mig och Mimmi. Skynda, skynda typ. Ånej tänkte jag. Inte mer sånt. Jag vill antasta bröd. Det är ju det jag har betalt för.. Men det fick jag! Vi har ju varit på linje fyra nästan varje dag nu, Pågenlimpan, men hon vinkade in oss till linje ett, Kornellen. Den maskinen är identisk med fyran, så jag kan den. Och jag veeeet hur man gör när det piper. (Ibland kommer det dubbla bröd inne i maskinen och det är dåligt. Då tar man bort ett.) Men jag gjorde det med en hand och man skulle visst göra det med två... Så det var ju inte bra nog. Hon var sjukt otrevlig och jag kommer nog aldrig någonsin vara trevlig mot henne igen. Lite Askungen över det hela. Sopa, diska, moppa, gå och dö typ. Jag resonerar som så att när det finns jobb att göra så kan man spara all städning till efter körningen, eftersom det ändå är fullkomligt dött då. Och att städningen inte alls tar särskilt lång tid. Man vill liksom göra allt i slowmotion för att få tiden att rinna.

Nu ska jag inte vara bitter över det mer! Förrän imorgon. Jag får faktiskt klaga lite.

Pratade också med min chef Helene idag och nu börjar jag och Mimmi 08.00 varje morgon. Skönt det.

Snart har vi dessutom semester! En vecka i Serbien blir det, tillsammans med mina vänner från European Rural Youth Forum. Det kommer bli en kanonvecka! Mimmi följer med för första gången, och får träffa min gode vän (forumets grundare) David Hutton. Vi ska tydligen träffa ministrar där nere också men jag vet inte riktigt ännu. Får se! En hel drös blir det iallafall. Den 23:e lämnar vi Schweden.

Farväl i förskott.

Jag har verkligen blivit usel på det här med blogg! Men det kanske beror på att jag har ett jobb. Du vet, mitt egna jobb, som jag jobbar med. Det är faktiskt fantastiskt med jobb. Sluta aldrig uppskatta att du kan gå hem från jobbet och lämna det bakom dig. Inte som skolan, den lever man med dygnet runt. It haunts you down. Speciellt om du har ambitioner. Tänk att tjäna sina egna pengar. Att veta att varje månad får man lön. Sen tror jag att det är viktigt att inte fastna i lådan. Tänk utanför och håll dörrarna öppna. Du kan mer än du tror och det är aldrig för sent. Bara om du själv tror det.

Så tror jag.

Jag hoppas att jag aldrig fastnar. Jag vill inte ta saker för givet. Det är viktigt att uppskatta det som man har, även om man haft det länge, eller om man kanske inte är helt nöjd. Är det riktigt illa får man söka nya vägar. Skrämmande, men om man slänger sig ut och våga ta lite risker så har man mycket vunnet tror jag.

Bla bla bla, kvällsbabbel. Blubb och godnatt.

Vem fan kom på det uttrycket? Det är urdåligt. Iallafall så har det blivit massa piano för mig sedan jag såg Phantom of the Opera, från 2004. En riktig höjdarfilm som ALLA borde se. Den var verkligen vacker. Och musiken är hejdundrande bra. Konstigt egentligen hur en film kan ta fram så många känslor från inombordsdjupet! Jag vet inte vad det är med mig, men det verkar som min feminina sida (tro mig, den finns därinne) bryter sig fram när jag kollar på filmer. Ofta lagom olyckliga sådana. Till exempel den här då och Braveheart. Efter den är jag alltid totalt utmattad och rödögd eftersom den är så väldans bra. Min förkärlek till Skottland kan ha något att göra med mitt känsloflöde i det fallet... Iallafall så känner jag mig som en mespropp! Hur är detta möjligt? Det är ju jag som är Isa - kvinnlig kropp, manlig hjärna. Men, den som någon dag får se Braveheart med mig kan skatta sig lycklig för då är jag i mitt allra sårbaraste tillstånd. Nu vet ni.

Igår möttes vi av Conny när vi kom till jobbet (den lurigaste av dem alla), som sa att han hade en dålig nyhet.

Jaja, egentligen inte jättehemskt. Men egentligen så fick vi inte bara sätta på nya etiketter utan skulle behöva ta ut bröden, ner i nya påsar och sen på med ny etikett. MEN..., det är 200 limpor på en pall, dvs 4000 bröd sammanlagt! Ack och ve, tack och lov så slapp vi detta hemska, tragiska och alldeles avskyvärda uppdrag och fick faktiskt sätta på nya etiketter. Felet med märkningen var att istället för "Bakdag 1 jul" så stod det "Bakdag 1 jun", vilket ju var lite fel...

Idag var nog den absolut tråkigaste dagen på Pågen någonsin! När vi kom var allt klart, vi gjorde lite grejer som ingen någonsin gör (för att ingen någonsin orkar) och sen spelade vi kort i typ fem timmar... Tråkigt när det inte finns något att göra! Imorgon blir det bättre, för då börjar vi redan klockan åtta. Då blir det garanterat körning!

Ja, inte som i "var då?", utan snarare som i varande äckligt skärsår. Tänk på det nästa gång ni äter en Pågenlimpa. Undrar hur många olika kroppsvätskor det finns på den egentligen... Nej, så farligt är det faktiskt inte. Vi har ju faktiskt vantar på oss. Men jag hade nog önskat att snittet vore lite snyggare...

Igår slicade jag upp mitt finger så att blodet sputade ner hela packen på Pågen. Det var dramatiskt och spännande. Sen hade jag lite balanssvårigheter den efterföljande timmen. Jag tål inte hål i mig själv.

Mimmi och Isa har ett bröd  ihop
Mimmi och Isa kommer städa, dö, återuppstå, få lön, tillsammaaaans.

(mel: Roy och Roger)

Öhm.. Det var inte direkt sanningen jag skrev igår. Faktum är att det var den absolut mest händelsefria dagen på väldigt lång tid i mitt liv. Jag sopade golv och Mimmi körde skurbil i flera timmar. Annars hände inget. Rast i typ fyra timmar. Hoppas det blir iallafall något att göra idag. Bäst att ta med kortleken!

...Kommer det bli min död?

Igår var det min och Mimmis första "riktiga" arbetsdag! Men eftersom det inte fanns några kanelbullar att packa fick jag vara på Pågens stressigaste linje, och övervaka den ökända Pågenlimpan. Även Råga. Under de åtta timmar som vi jobbade passerades vi av ungefär niotusen bröd. Vi har också märkt att efter att ha lyssnat på radio i blott fem dagar kan vi redan alla låtar som spelas. Mycket intressant. Och onödigt. Jag blev besatt av datummärkningar. They were all over me. Jag hittade till och med en på min strumpa efter att ha tagit av mig arbetskostymen.

Idag blir arbetet än mer dramatiskt, då vi ska vara alldeles ensamma de två sista timmarna! Hujedamig.

Goddag folkens! Tänkte bara pigga upp er med en vacker bild på mig i min jobbutstyrsel. Det är ju så att jag har börjat jobba på Pågen utanför Malmö, alltså i Lockarp. Jag kan säga att det är en riktig höjdare! Man får till exempel vänta väldigt länge på saker ibland. Man har ungefär fem till sju raster om dagen.. Man får packa kanelbullar. Sist, men roligt ändå, trucka. Jag älskar dessa små rullande redskap. Jag blir så glad. Som ni ser på bilden...

Fyra dagar i rad nu har jag gått upp bara en kort stund efter fyra för att sedan fara iväg tillsammans med Mimmi till vår nya guldgruva. Våra arbetskamrater är väldigt vänliga och vi får äta så mycket frukost vi vill. Idag hade jag med mig nudlar till middag, de var väldigt goda, men var lite väl lika en utmärglad hjärna eller ett springmasknystan för att njutningen skulle vara total. Men de smakade curry iallafall, en räddning som heter duga.

Idag var jobbet inte särskilt skoj. Eller det blev roligt efter en stund, men den började tråkigt. När vi började 05.20 hade nattjobbarna redan hunnit packa alla kanelbullar och det fanns inget kvar för oss att göra utom att, tro det eller ej, städa! Jag kan faktiskt städa, om jag vill. Efter sex timmar hade vi haft massa rast och städat det mesta, då var det alltså bara två timmars ren dötid kvar som Mimmi och jag slog ihjäl på bara en och en halv timme (den resterande halvtimmen kändes alltså inte). De sista fem minuterna satt vi och räknade till sextio, då vi sa vartannat tal var. Till slut räknade vi baklänges. Eftersom det var fyra minuter kvar när vi inte orkade räkna mer kom jag på den briljanta idén att tiden på stämpelklockan inte nödvändigtvis är samma som den ute i den stora hallen. Med trevande steg gick jag fram till stämpelklockan och där var klockan 12.59.

Igår klockan sex kom jag äntligen innanför dörren efter en lång hemfärd. Hemma. Men visst var det dystert att lämna Sveriges bästa festival! Trots få besökare var det bra röj hela tiden och jag har samlat på mig en hel drös nya vänner. Hultsfredsbilderna kommer inte upp idag heller, eftersom jag alldeles precis blev klar med att titta igenom dem (det blev ganska många...). Förhoppningsvis kan åtminstone part I publiceras imorgon!

Många vackra bilder, mycket vackert folk.

Idag åker jag till underbara Hultfred!! Äntligen åker jag med min Mimmi till det förlovade länet, för att inte bry mig om ett enda skvatt under en vecka. Jag älskar att man får vara skitig och svettig och vafan man vill utan att någon har synpunkter. Ses på söndag duschen! I år ska jag fira studenten på riktigt.